Jag har läst boken Vägval till framgång skriven av Lasse Hogedal och Kent Olsson, som är utgiven av SOFT-förlaget 1992. I denna bok berättar Kent Olsson om sin karriär och vägen till VM-guld. Den handlar om hela vägen från nybörjare, vägen mot den absoluta toppen, och sedan hans medverkan på VM. Lasse Hogedal skriver mer om ledarskap och om hur man ska vara gentemot andra orienterare. Han visar också på hur bra det är att arbeta i lag, och om samspel med andra. Han berättar om de olika perioderna som idrottare, från barndom till de senare senioråren.

Jag tycker att det är av stort intresse att läsa vad andra elitorienterare har gjort som yngre inom orienteringen. Hur de har utvecklats från att ha sprungit miniknat till att komma med i landslaget och vinna VM-guld. Det är en väldigt stor utveckling det, som inte alla får vara med om. I boken skriver Kent att han i junioråldern inte tränade särskilt mycket, bara 3-4 gånger/vecka. Detta gjorde dock att han låg långt efter konditionsmässigt på våren, men han tävlade sig i form till hösten. Genom att läsa detta av honom kan man få reda på att man verkligen inte behöver träna mest, det finns ju bevis för att man kan bli bäst ändå. Även om Kent ökande sin träningsmängd när han blev senior så finns det ju en stor och stark grund från junoråldern. Som junior hade han inte nåt träningsschema han följde. Han fortsatte med denna årscykel upp i senioråldern, utan att fundera på hur träningen ska läggas upp. Men som landslagslöpare blev Kent alltid de stora mästerskapens man.

Kent ger tips som man kan använda sig i tonåren, för att bli en bättre orienterare. T.ex. Lära sig grunderna, tävla mycket och att man måste plåga sig själv. Kent brukar säga att man blir inte världsmästare i sin egen trädgård, där kan man bara bli trädgårdsmästare. Med det menar han att man medvetet måste söka nya och okända terrängområden för sin träning. Kent skriver också att han själv har blivit duktig på att plåga sig själv genom att springa i tunga och krävande mossar och genom backlöpning. Kent berättar om när han åkte på VM, hur han kände innan och hur det gick.

Så till vad jag tycker om boken, och vad jag har lärt mig av den. Som jag redan har skrivit är det mycket av intresse att läsa om hur andra orienterare (främst de som blivit riktigt bra) har gjort i olika situationer. Det som är extra bra med denna bok är att det är en medföljande kartbilaga. Med den kan man se hur Kent har valt vägval på fyra stycken VM-distanser. Medföljer gör också sträcktider. Dessa kartor är hämtade från tre olika VM vilket gör att det är olika terräng. Här visar Kent hur viktigt det är att träna och tävla i olika terrängtyper och länder för att kunna vinna VM var som helst. Dessa kartor ska tillsammans med Kents berättelser om loppen ge ett bra perspektiv hur han gjorde och tänkte under tävlingarna. Jag har genom att läsa denna bok ytterligare förstått hur viktigt det är att springa i så många olika länder som möjligt, och att tävla så mycket man orkar. Kent skriver hur han har använt sig av kartritning och banläggning för att bli bättre som orienterare. Detta är något som inte alla orienterare tänker på i dag. I boken skriver Kent om olika problem man kan stöta på i skogen, och hur man bör lösa dem. Det kan vara sker som jag inte vetat om tidigare, men nu fått mer insikt om. Jag läste i boken om hu r viktigt Kent tycker att det är med förberedelser. När han kommer till start tar han snabbt reda på åt vilket håll norr är. Sedan går han igenom tänkbara scenarion ha kan tänkas att stöta på i skogen, och hur han ska lösa dem. Om han får ett kartklipp innan start går han noga igenom det för att se hur kartritaren har tänkt.